Efter det hemska som hände i måndags
känner jag att jag behöver skriva av mig.
Jag vet att jag inte är ensam, att jag har folk omkring mig vart jag än är, vänner som skulle ställa upp för mig i vått och torrt men även om jag har en pappa, släkt och vänner så kommer det fortfarande bara vara jag i mitt liv. Har haft inre demoner inom mig sedan innan jag blev tonåring, men det har växt sig större och grävt sig djupare in i mig idag.
Jag vet att andra bara vill mig väl, men jag känner konstant att andra 'vill att jag ska må bra', att jag ska svara tillbaka "jag mår jätte bra" men sanningen med den förväntningen är långt ifrån..jag är ledsen för det, men jag ljuger hela tiden om hur jag mår, för jag vill inte besvära någon med min depression och sorg eller mina problem. Och också för att jag har avsaknad av livsglädje, men de som har det, kanske inte helt förstår att man kämpar in i sitt bästa för att få hitta och få behålla livsglädjen. Som att sitta ensam i mörkret, och det dyker upp ett vackert skimrande ljus framför en, det är en eldfluga som lyser upp i det kalla mörkret. Fångar man den försiktigt i handen, så har du fångat ljuset och vill inte förlora den. Du vill hålla hårt om det, men du släpper ut ljuset och tittar på det sorgset, kommer ljuset att välja mig? Kommer jag få en blick av ljuset igen?
Har både hört och fortfarande hör jag andra säga "prata med någon, det hjälper" för att vara helt ärlig, så hjälper det inte mig. Har haft psykologer, kuratorer m.m så länge jag kan minnas, det kanske hjälpte mig för stunden, men det tog inte länge tills mörkret och tankarna kom tillbaka till mig igen.
För att vara ärlig igen, så mår jag sämre nu än någonsin.
Jag har mina stunder då jag kan le, skratta, dansa, vara sprallig men efter några timmar sugs allt ut ur mig och har jag otur, kan jag inte hålla tårarna inne.
Jag har alltid känt mig ensam, men ännu mer ensam när min mamma gick bort för snart två år sedan. Dagen efter alla hjärtans dag, fick man den hemskaste nyheten någonsin. Jag lever och går igenom att jag förlorade mamma, att jag aldrig..får se henne igen, inte i livet. Det väger av den största tyngd, varför min livsglädje har slocknat och varför jag mår sämre. Precis efter att mamma gick bort, skakade marken under mig och jag tappade fattningen om vad som var på riktigt och inte. Vaknade med tårar mitt i natten av mardrömmar, och jag trodde jag bara hade drömt alltihop och att mamma fortfarande var i livet och sov i sin säng.
Efter den hjärtslitande händelsen, har det format mig till en starkare människa, men kanske inte till det 'bättre' ännu, jag vet inte själv. Kan definitivt göra mer för mig själv, men jag vet inte om denna sorts ensamhet, utan en mor, min bästa vän.. var verkligen vad jag behövde i mitt liv. Att bli formad av att något drastiskt händer, är väl i sig något 'positivt' ibland, men att förlora den som var den enda som förstod en på ett plan som ingen annan någonsin kommer kunna..... det gör fruktansvärt ont. Det präglar mig djupt.
Att få läsa Jonghyuns sista meddelande precis innan han tog farväl av världen, fick mig att tappa andan och gripas av inre panik. Hans tankar, så som han kände, jag kunde relatera till det så skrämmande mycket.
Känslan av att 'jag vill vara lycklig, men det är svårt' men han förklarade exakt så som jag tänker och känner.. jag har alltid kämpat med att passa in.
I started contemplating about happiness. For about six months, I pondered specifically over what I would need to do in order to become happy. I think that time of transformation has come. I think I need to become happy, now. I must become happy.
Jag vet aldrig vad jag ska säga när någon frågar mig hur jag mår, oftast väljer jag den lätta vägen och säger med ett tvingande leende "jag mår bra / är okej". Egentligen vill jag inte ljuga sådär, men det är lättast så för mig då det är så känsligt för mig att prata om det, för att det är förväntningar överallt att jag måste må bra, att jag kommer så småningom att 'komma över smärtan'..
Men jag har egentligen inte någon annan orsak till varför jag är så ledsen jämt.
Jag ber om respekt och förståelse över att tillåta mig få känna som jag känner, tillåta mig att få sörja så länge jag behöver, för jag har för alltid förlorat det som stod mig allra närmast,
Vi förstod varandra, det var vi mot världen
Jag saknar mamma varje dag. Jag pratar med henne väldigt ofta i min ensamhet, jag vet att hon hör, ser och vakar över mig. Men jag kan inte se eller höra henne, det är de som är så svårt. Det är orättvist. Allt blev orättvist då hon försvann. Jag ska inte ljuga, jag har blivit bitter över hennes bortgång.
Jag vill så mycket.. jag vill krama henne och höra hennes lugna röst, höra hennes värmande skratt.
Jag kämpar. Jag kämpar för att jag vill vara lycklig, men jag har inte kommit dit ännu. Jag vill ha tillbaka min livsglädje.
Men jag har inte hittat min Eldfluga ännu..
